Vi var tre från Hestra och tio från Donsö på resan till Vitryssland. Resan gick via Lettland. Mottot för resan var, att få betyda något för någon annan. Någon vi möter på eller någon vi reser tillsammans med. I Riga hämtade vi våra pass och visum. Temat för morgonbönerna i bussen som Björnåke Hulth hade under resan var ”Herrens bön”. Vikten av att komma in i det rätta bönelivet. Jesus stannade upp för att be i Getsemane. Han talade om att gå in i sin kammare, för Gud ser i det fördolda. Att vara stilla inför Gud och få bekräftelse av honom. Jesus lärde oss att börja bönen med Vår Fader. Gud är alltid oss nära men bönen gör oss mer koncentrerade och närvarande.
Vi har känt stödet från era förböner under resan. Det öppnar stängda vägar. Ett stort tack för er omtanke och förbön.
Strax innan gränsen till Vitryssland stannade vi och packade om kläder från lådor till påsar och väskor, för att det skulle passa bättre till familjer som vi skulle besöka. I tullen var de besvärliga. Först ville de att vi skulle vända, men efter diskussioner fram och tillbaka, beslutade tulltjänstemännen att allt skulle vägas. Om vi hade för mycket så skulle vi få böta. Vi fick tömma bussen och i regnet bära allt till en våg där det skulle vägas. Bussen genomsöktes noga. Det är mycket folk i rörelse vid en tullstation, så några fick passa bussen, så att ingen snodde bagaget för oss. Flera gånger frågade tullarna vad vi skulle göra i Vitryssland. Besöka vänner som inbjudit oss, svarade vi. De grävde i varje påse med kläder och kunde inte ta in i sina hjärnor, hur vi kunde ha så många vänner i Vitryssland, när de såg kläder från baby till storlek XXL. Likadant med elverktyg, sågar, skruvdragare, fräsverktyg och spikpistoler. De såg lika förvånade ut för varje väska de öppnade och undrade vad det var och vad det skulle användas till. Bland tullarna fanns en civilklädd med block och penna som noterade hela tiden. Honom kallade vi ”den farlige”. Han uppträdde som han inte förstod något av det vi sa, men han stod flera gånger med ryggen emot oss när vi pratade, så han förstod nog mer än han visade. När det blev stopp i förhandlingarna ringde vi pastor Alexander i Novolukoml, så att han skulle förklara på vitryska vad vi var förena. Då betedde de sig som småbarn. Den ene tryckte fram den andre för att ta samtalet, men ingen vågade ta ansvar, inte ens ”den farlige”. Vi hade 150 kg för mycket. Med Gud och änglarna på vår sida och era förböner kan inte ens en nitisk och grinig gränspolis stoppa oss. Tillsammans är vi et mycket starkt team. Till slut gav de upp efter fyra timmar och släppte oss utan att vi behövde betala böter. Vi kom fram på natten till Novolukoml. Det var söndag och vi gick till gudstjänst. När vi kommer in i foajén leker barnen där och känner igen oss. Yngve sätter sig i en stol, lutar sig fram och sträcker ut sina armar och ett av barnen uppmärksamma det och springer fram och de omfamnar varandra. Jag kollar in mamman som ser salig ut att just hennes barn möts av och får uppmärksamhet och värme. Ett sätt att sprida glädje. Vi medverkade i två möten. Våra sånger och vittnesbörd är uppskattade. Tårarna rinner på åhörarnas kinder och vi förstår att de blir välsignade och berörda av Guds ande, trots språksvårigheterna. På måndag mötte vi vår tolk Darja. En ung kvinna som studerat svenska i Minsk. Hon hjälpte oss i kontakten med polis och myndigheter. Roger fyllde år vilket vi firade med sång och tårta i glädje och god gemenskap.
Det har varit stopp för oss en tid att ta med rullstolar och sjukhussängar. Efter en träff med vice Borgmästaren Anna skulle hon försöka underlätta för oss att ta in sådant material, som klassas som sjukvårdsmaterial.
I kyrkan i Zashnike ansvarade Alvar och Roger för att resterande golv, gips på väggar och panel i taket blev färdigt. Thomas och Henrik ledde arbetet med att en stabil och snygg trappa mellan våningarna blev färdig. Vi andra hjälpte till där det behövdes. Bengt-Arne har haft bekymmer för de dåliga ställningarna, att vi skulle ramla ner och skada oss. Han såg till att nytt virke inhandlades och nya lämmar tillverkades.
Några av oss besökte Gili, Äldreboendet och hemmet för handikappade barn. Kläder lämnades, några madrasser till äldreboendet och lite pengar till söndagsskolan. Svetlana som ansvarar för sommarläger för ungdomarna jagade sponsorer. Det finns församlingar som kan ha läger, men det saknas församlingsledare. Vi besökte en familj från Ukraina kl 21.00 en kväll. Pappan hade flytt kriget med sina fem pojkar. V gick över ett fält och letade oss fram till huset med hjälp av två ficklampor. Pappan hade just kommit hem från arbetet på kolchosen. De har ett tufft liv. Pappan arbetat från 06.00 på morgonen till 21.00 på kvällen varje dag. På pappret står arbetstiden till 8 timmar. Slavarbete tyckte vi men pappan sa att han hade inget val. Den yngste pojken var hemma och de andra tre var på annan ort. De var på en internatskola där barn från fattiga familjer får vistas några veckor. Där får de mat, logi och skolgång. Pappan var en skötsam arbetare därför fick pojkarna samma erbjudande som vitryska barn, även om de inte hade uppehållstillstånd. Roman som var sex år var ledsen. Yngve och Eva såg det och satte sig i hans säng för att trösta honom. Yngve la sin arm runt honom och tröstade. Eva strök hans hår och smekte hans kinder. En kort stund fick han uppleva kärlek, värme och omtanke. Yngve sa, jag vill ta med honom hem. Det är så vi alla känner. Vi vill lyfta dem bort från svårigheterna. De fick en låda med kläder, en åda med mat och toalettartiklar, samt en summa pengar. Vi sjöng, bad och nedkallade Guds välsignelse över familjen innan vi lämnade dem. V besökte också kvinnan med fem barn vars man hade lämnat henne. Två av barnen gick i skola på annan ort och det kostade pengar så vi lämnade ett bidrag till dem. En låda med kläder, en låda med matvaror och toalettartiklar lämnades också. De bodde mycket enkelt men är goa, rara och tacksamma.
I en tidning hade en artikel handlat om en av de fattigaste familjerna i området. En kvinna i församlingen som heter Lydia, hörsammade hjälpropet och tog kontakt med familjen. Nu var hon med när vi träffade dem. Föräldrarna heter Svetlana och Vitali. Barnen Dima, Nastja, Alexander och Olga. Dina var yngst och föddes med ett hjärtfel. Läkarna i Vitryssland kunde inget göra. På underliga vägar kom en amerikansk läkare på besök. Han kunde operera in en metallklaff och Dima var idag 9 år och frisk. Båda föräldrarna jobbade på en kolchos. Mannen körde traktor och mamman tillsammans med 3 andra kvinnor svarade för mjölkningen av 62 kor. De hade behövt vara fem. Det fanns 2 avdelningar med 62 kor i varje avdelning. Hon hade två egna kor. Svetlana var en av två som inte brukade alkohol. De två andra var missbrukare och därför blev arbetsbelastningen på dem som skötte sig större, när de andra uteblev. På pappret stod 8 timmars arbete men i verkligheten minst 10 timmar alla dagar i veckan och ingen reglerad ledighet. Första passet började 05.30 på morgonen, efter att hon gått 2 kilometer till jobbet. Man kan tänka sig kolsvart, ingen belysning, vintertid med snö och kallt. Sista passet avslutades kl 21.00 på kvällen. Huset de bodde i var deras men mycket enkelt. Hon hade bekymmer för sina potatis som fortfarande var i jorden, eftersom hon inte haft tid att ta upp dem. Vi sa att hade vi haft en halv dag till så skulle vi hjälpt henne med potatisupptagningen, men vi skulle åka 04.00 nästa morgon så det gick inte. Vi gav familjen kläder, mat och pengar. När hon fick en eurosedel sin hand, tyckte hon det var en konstig papperslapp som hon aldrig sett förut. Lydia förklarade att de växlas på banken till deras egen valuta. Vi sjöng, bad att Herren skulle lätta bördorna och välsigna familjen. Detta mottogs med tårade ögon.
Församlingen har en hjälpkassa som fick 15 000 kronor som de för närvarande stöttar 13 familjer med. De får en viss summa varje kvartal och vid särskilda händelser som födelsedagar.
Vi avslutade sista dagen med grillning tillsammans med våra vitryska vänner. Innan vi skildes åt stod vi i en ring och höll varandras händer, lovade och tackade Gud för en händelserik vecka och tackade Gud för veckan och att han skulle välsigna våra händers verk.
”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”. Matt. 25:40
Hans Kristensson